Kulturgården Kyrkbyn 29/9 -12

Kulturgården är ett otroligt fint ställe i Gammelstads Kyrkby, några hundra meter från min bostad. Elin Alexandra Sundström som driver stället har belönats med ett antal utmärkelser för sitt engagemang för kulturen och för Kyrkbyn. Kulturgården kan man besöka sommarens alla lördagar, då det är musikuppträdanden av alla slag, poetry slam och konstutställningar, det är dessutom loppis och man kan äta Luleås bästa fikabröd och dricka rättvisemärkt kaffe. Jag och Micke har spelat flera gånger tidigare med duon ”Sträng musik” och jag hade min föreställning ”Livets betraktelser i dur och moll” där i september 2011. Jag tvivlar på att jag någonsin hade ställt mig framför en publik med bara egna låtar om inte detta underbara ställe hade funnits.

Första föreställningen, vi hade repat ordentligt och jag var inte orolig för sångerna, men skulle jag klara av att berätta historien? Vi gjorde en provföreställning för några vänner i vår tillfälliga replokal, vår gillestuga i källaren, så jag fick träna på mellansnacket och Micke på ljudinställningarna.

Min vän Mats Emanuelsson ville läsa några av sina ”kråkdikter” och berätta om sig själv före vår föreställning, det passade bra tycker jag.

Intresset på Facebook hade varit stort och vi funderade på hur vi skulle få in ett gissat antal personer på ca 100 personer i en lokal som i vanliga fall tar in 30-40 personer. Vi bar in bänkar och ställde på det som brukar vara scenen, vi knökade in så många stolar som rymdes utom i ena hörnan på lokalen där vi tänkte stå och spela, på ett ställe där man dessutom kunde se oss från de två angränsande rummen. Och det var ju tur, så gott som alla platser behövdes.

När publiken vällde in började det knyta sig i min mage, så många av Ellas kompisar, mina arbetskamrater, basket- och golfkompisar, släktingar och andra vänner till mig och Micke, en del människor med nybliven sorg kom också, en nybliven änka, en man som var vän till en annan olycksdrabbad ung människa.

När jag stod på scenen försvann klumpen ur magen och det kändes otroligt befriande att få ur mig historien och att få spela mina sånger inför en riktigt stor publik tillsammans med Micke. Människor grät, jag försökte att undvika ögonkontakt för att jag inte också skulle börja gråta.

Många ville kramas och prata efter föreställningen, det kändes härligt.

Min vän Freddan som är TV-fotograf spelade in föreställningen, tack för det, fint att ha kvar.